Pinocchioeffekten

Titta på följande reklamsnutt för Project Gotham Racing III.

Det är uppenbart att reklammakarna försöker locka med spelets höga naturtrogenhet. Faktum är att det rör sig om så high fidelity att det tar ett språng in i vår verklighet. Kusligt. Eller inte. Är det verkligen därför man spelar ett spel. Är det verkligen sant att: ju mer likt verkligheten det är desto roligare blir det?

Performanceteoretikern Richard Schechner skiljer på spel av typen ”make believe” (på låtsas) och ”make belief” (få att tro). Den förstnämnda sorten är spel där man mycket väl kan låtsas att man kör bil genom en stad men det råder aldrig någon tvekan om att man sitter hemma i TV-soffan med en konsolkontroll i handen. Den andra kategorin skulle spelaren själv göra allt han/hon kan för att sudda ut gränsen mellan verklighet och spel. Om detta nu är spelarens ambition så torde xboxen stå aningen i vägen för utsuddandet av denna gräns. Det uppenbara sättet att fullkomligt sudda ut denna gräns är helt enkelt att sätta sig i en bil och otillåtet racea genom staden. Två helt skilda upplevelser men samma spel. Få skulle välja den sistnämnda varianten. Ändå är det just detta som reklamen flörtar med. Spelet som är så verkligt att det tar steget över den magiska cirkelns gräns och fortsätter in i vår verklighet.

Historier om utsuddandet av gränsen mellan spel och verklighet finns det många. Filmer som The Game, Tron och War Games tar alla upp detta gränsöverskridande. Det verkar både fascinera och förära människor – hela debatten om videovåld, rollspel som förvandlar människor till mördare och World of Warcraft självmord kan härledas till spel påstådda gränsöverskridanden kraft.

Jane McGonical, ARG-guru och spelkännare av rang har i ett skrivit om något hon kallar Pinocchioeffekten. Pinocchioeffekten är spelarens längtan efter att spelet skall bli verklighet och den samtida insikten att det samma aldrig kommer att bli fallet. Vi vill att spelets skall bli verklighet – eller vi vill åtminstone leka med tanken att det skulle bli verklighet. Jane McGonical använder liknar det vid en tiger i en bur. En Tiger utan bur skulle vara skrämmande, livsfarligt – något de flesta inte skulle vilja bli utsatt för. En tiger i bur är spännande. Vi ser Tigern men buren skyddar oss från dess glupska käftar. Pinocchioeffekten innebär att vi som spelare medvetet försöker tänka bort buren men egentligen vet att den finns där. Buren, tigern allt det där är anledningen att Gotham Racingspelaren inte kastar kontrollen och sätter sig i bilen och laddar för en störtfärd. Vi vill gärna att spelet skall vara lite verkligt men inte verkligheten själv.

Ett sista exempel på fantasin om spels gränsöverskridande hittade jag i en gammal reklamsnutt för ett av mina favoritspel, Joust. Jag skall inte fördjupa mig i spelets gameplay men som gamla arkadspel brukar vara är det enkelt och underhållande. Jag minns att jag spelade det på Tysklandsfärjan 1978. En spelupplevelse som rotat sig. Reklamsnutten, eller snarare filmen för den är 2 minuter lång – knappast lämplig längd för TV men detta var på den tiden då filmreklam var en viktig marknadsföringskanal.

Det är inte svårt att föreställa sig, oroade mödrar under 70- och 80-talet, ta sig för pannan och utbrista ”det är alltså detta som händer när man spelar datorspel!”. Killen äter upp ett ägg och förvandlas till en fågel. But why? Kul är det i alla fall.

Joustvideon för mig tillbaka till mitt inledande resonemang. Även fast reklammakarna flörtat med spelets Pinocchioeffekt så är det inte det som är spelens främsta kvalité. Precis som med Gothamracing så vinner Joust på ett bra gameplay. Spelets underliggande struktur, spelets regler erbjuder en omväxlande och utmanande spelupplevelse. Temat skulle, i min mening, kunnat vara vilket som helst.