2006-12-22

Ett spjut i datorspelets rygg

Stefan Spjut skrev en minst sagt besk artikel om datorspel i SvDs nätupplaga.

Här är mina kommentarer på denna artikel:

Helt enastående skriven. Det är med renässansmänniskans ekvilibrism och skarpsinnighet som Spjut ger sig in i debatten. Hans åsikter ligger dessvärre också rotade i renässansen. Okunnighet och ålderdomligt kulturelitistiskt genomsyrar resonemangen från början till slut.

Det mest intressant som han säger tycker jag är:

"Att dataspelande har positiva bieffekter är nys. [...] Av att spela dataspel blir du bra på en och endast en sak: att spela dataspel."

Gäller detta alla spel och lekar undrar vän av ordning? Om man applicerar argumentet på simning som han förfärar sig över i stycket innan så förlorar argumentet alla rim och reson. Av att simma blir man bra på en och endast en sak: att simma. Han insinuerar att, det för honom enda kända färdighetsförvärvet, "reaktionsförmågan" inte skulle ha någon användningsområde utanför datorspelvärdlen. Uppenbarligen har hans litterturkunskaper inte något användningsområde utanför litteraturens värld heller. Hela argumentationen fullkomligen briserar av okunskap och moralhysterik.

Spjuts största fel är att underförstått jämföra kulturyttringar. Han förfasas över att DN "vill upphöja dataspelet till en ny kulturform, likvärdig boken och filmen, och städslar akademiledamöter som spelrecensenter."

Spel är inte litteratur och skall kan inte heller jämföras eller recenseras med samma glasögon. Vad han mellan raderna säger är att som litteratur (och därmed finkultur) betraktat så är spel ingenting värt. Jag kan inte kommentera annat än "och?". Jag minns när jag under en period höll på med minst sagt experimentell elektronisk musik med en vän. Då vi spelade upp våra musikstycken förfasades mången braksvenne över den konstiga kulturyttring som trängde in deras öron. Allt som oftast blev kommentaren "DETTA ÄR INTE MUSIK!". Något som vi roades över och svarade: "nej det är något, annat, nytt och mycket bättre!". Att datorspelen inte passar in i hans bild av vad som är kultur berättar troligtvis mer om hans definitioner än om spelen i sig.

Jag delar Spjut skepsis mot spelrecensenterna som jag anser är i mångt och mycket ett skrå som är i sin vagga. Det kommer att dröja flera år (kanske decennier) innan analysmetoder och språk som beskriver spel på samma klara sätt som i många fall litteraturkritiken och filmkritiken. Det rör sig emellertid om en mognadsprocess. Denna sortens inlägg bidrar inte till detta.

Jag känner inte Stefan Spjut. Han är troligtvis äldre än jag men skulle kunna vara yngre. Säkert är att han inte tillhör den "geek-generation" som jag talat om tidigare. Han bär på en kappsäck värderingar med rötterna i 1900-talets kulturelitistism. Det är skönt att tiden går framåt och att vi lämnar vissa saker bakom oss (läs 1900-talet).

Ola

Andra bloggar om: , , , , , ,

5 kommentarer:

Arvid sa...

HAHAHHAHAHA, läste igenomm kommentarerna på SVD, hoppas verkligen han läste dom.

Joc sa...

Man får ju dessutom anta att Spjut inte är helt påläst om de senaste utvecklingarna i spelforskningen och -teorin (ett ytterligare professionellt fält där man inte har mycket att göra utan massor med praktisk erfarenhet av spel).

Jag har också bloggat en del om underligheterna i hans artikel. Förvånansvärt lite allvarliga motargument har jag hittat, är det julen som kommer i vägen eller har spelarna månne tröttnat på att tramsa med allsköns moralpaniker?

mattiasg sa...

helt rätt! på dom bara!

spel är spel är spel.
homo ludens o hela skiten!

hej ola.
tänka att jag hittade dig här av en skön digital slump.

game on.
/Mattias

Henrik sa...

Nu har jag läst Spjuts artikel och håller helt med Ola om att inte så lite av klassisk kulturkonservatism av Adorno & Horkheimer-snitt färgar framställningen. Faktum är att många av hans argument är nästan identiska med Adornos berömda kritik av jazzmusiken (ca 1930) - man blir dum och trög i huvudet av att lyssna på jazz, man hypnotiseras till okunskap och fysisk letargi etc. Spjuts försök att distansera sig från anklaglser om moralpanik klingar lite ihåligt eftersom hans argument och utgångspunkter är identiska med samtliga moralpaniker från tidigare eror. Ska han övertyga mig om att just dataspel är farliga _på riktigt_ får han nog komma med lite bättre argument än vagt tal om signalsubstanser och språkligt förfall.

En sak har i alla fall Spjut rätt i: att dagspressen är opportunistisk och desperat försöker locka yngre läsare. Precis som man en gång var när man började inkludera filmrecensioner och senare TV-recensioner, allt till samtida kulturväktares fasa.

Ola Janson sa...

Jag vill tacka alla som kommenterat inläggen och samtidigt be om ursäkt för att jag inte, min höga teknikvänlighet till trots, lyckats sätta på kommentarerna.