Hett media

Vi lever i interaktionssamhället. När Internet kom så trodde alla att det var informationen som var det viktigaste. Informationen höll inte den akademiska kvalitet som forskarna hoppats på. Det blev snabbt klart att interaktionen var det viktigaste. Ord som chat, webbspel och gränssnittsdesign bubblade över i media. Till en början var webbspelet en fantastisk fjäder i hatten. Nu krävs det lite mer än en trött kopia av tetris för att internetbesökaren skall höja på ögonbrynet.

Att spel och interaktivitet är discipliner som är tätt sammanflätade kan till och med amatören inse. Skulle jag hävda att TV och interaktion är starkt sammanflätande så blir väven aningen mer gles och problematisk. Försök med att föra in interaktivitet TV-soffan har flera gånger gjorts med mer eller mindre framgång. Tillfällen där tv-tittarnas medverkan påverkar utgången på programmet är förhållandevis få. Den vanligaste interaktionen förblir bytet till en mindre tungrodd kanal eller bort ifrån reklamens likformighet.

Kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan talar i sina medieteorier bl a om kalla och varma medium. Han menar att medium inbjuder till mer eller mindre deltagande. Varma medium är medium som kräver ringa eller mycket lite av betraktaren – upplevelsen serveras så att säga på ett fat. TV och film räknas som varma medium. Serier och Radio räknas som kalla medium eftersom stora delar av upplevelsen saknas och måste fyllas i av subjektet. Mig veterligen så skrev inte McLuhan något om spel men gissningsvis så skulle detta medium ha placerats i interaktionens isglatta polarområden.

Kan man lura betraktaren att det är uppfriskande kallt och inte kvalmigt varmt. Troligtvis inte skulle de flesta svara. Jasså inte? Men barn är lättlurade, inte sant? Så måste åtminstone disneys och little Einstens skapare ha resonerat. Detta är ett barnprogram där tittaren (i detta fallet barnen) uppmuntras delta och interagera med historien som om det hade varit ett spel. Till en början störde detta mig bara lite men när det sedan gick upp för mig vilken kulturelitism som de bakat in så slog eller snarare lade jag näven mot bordet. Varje avsnitt är nämligen byggt runt ett verk klassiskt musik och lite slumpmässigt inslängda konstverk. Föreställningen att viss kultur är bättre än annan och att frånvaron av denna ”finare” kultur är det som har förvandlat vår verklighet till en kaotisk mardröm får mig att sturskt knyta näven (i fickan) och försynt harkla mig efter oordning och uppror.

De tecknade barnen i rymdraketen vänder sig mot oss i TV-soffan och manar oss att klappa händerna i takt med musiken för att de skall komma först i mål. ”Klappa händerna så vi vinner!”, säger kretinen vid rodret. Jag börjar klappa lite försiktigt och vänder mig mot min treårige son Tim. Han lägger irriterat sin hand över mina händer och säger ”klappa inte pappa, det skall dom göra” och pekar de påstådda genierna i tecknad enfald. Värme, harmoni och hopp om ljusa framtidsutsikter sprider sig i mitt inre. Tim förstår att hans handklappande inte har någon möjlighet att påverka utfallet i tävlingen.

”Nu slår vi över till en annan kanal, Tim”, säger jag.

klick

Ps. Läs mer om kritiken mot edutainment ds.