kom så leker vi astronaut under vattnetEntusiasmen kopplad till fenomenet spel är så stort att man många gånger ljudlöst glider förbi detta enkla spörsmål. Jag skall i korthet förklara sambandet mellan spel, marknadsföring och pedagogik.
Marknadsföring och pedagogik hjärtar spel
Marknadsföring och pedagogik skiljer sig inte så mycket åt som man kan tro. Båda handlar om en önskad förändring av ett subjekt (kund/elev). Det finns en önskan om att en process skall starta, en köpprocess eller en lärprocess. Det finns en vetskap om att förändringen inte kan tvingas fram – subjektet måste i någon fas vilja förändra sitt beteende. På denna gemensamma grund står pedagogiken och marknadsföringen. Det spel som bidrar med som metod är aktiviteten. Genom handlandet i aktiviteten skapas en upplevelse. Nästan all erkänd pedagogisk expertis erkänner, oavsett hur man anser att kunskapen skapas, att en lärprocess gagnas om det är många sinnen inblandade och det därmed ger en starkare upplevelse. Upplevelsen skall vara engagerande – inte nödvändigtvis kul eller rolig. Kul- och rolighetskomplexet är ett ok som många ändamålsenliga spel dras med. I min mening lika banalt som att hävda att endast man endast kan kolla på komedier.
Spel och lekar står i min värld i bjärt kontrast mot den gamla världen kommunikationstraditioner. Du står på scenen och spelar och vi lyssnar, jag står bakom katedern och levererar sanning och eleven lyssnar. Leken och spelet kräver deltagande, aktivitet och skapar upplevelser kopplande till handlande. Paradoxalt nog är företeelsen spel och lekar äldre troligtvis än både skolväsendet och koncerthallen. Relationen till det du gör blir starkare om du deltar än om du betraktar. Inte svårt att förstå. Bättre att prova en boll än att läsa om den i en tidning.
Bra, nu är det utrett och ännu ett pusselbit utbildningen spelarkitektur är på plats
Ola
Andra bloggar om: spel, utbildning, pedagogik, marknadsföring, spelarkitektur
Tags:
10 kommentarer:
Hej Ola!
Kul att du har fått upp tempot i bloggandet igen! Lärning genom gärning står alltid högst på min läslista. Idag är det en hel del jag verkligen inte håller med om, men det får vänta till ett senare tillfälle. Men betydelsen av engagemanget är vi helt överrens om. Här är ett utdrag ur en text i ämnet som jag skrev förra våren. Resonemanget är i stort sett hämtat från Marc Prensky.
-----
Ett av de stora problemen inom såväl affärsverksamheter, skola och utbildning, som inom föreningslivet handlar om att hålla deltagarna motiverade och engagerade. Bristande motivation och engagemang kan bli ett problem i all verksamhet som kräver ansträngningar från deltagarna. Inom företagsvärlden är lönen naturligtvis en viktig motiverande faktor, medan föreningar och intresseorganisationer kan drivas av ett ideellt engagemang. I skolan kan eleverna drivas av kunskapstörst, eller förhoppningar om framtida belöningar i form av högre utbildning och bättre jobb. Men för verksamheter som förväntar sig högpresterande individer krävs i regel mer än bara löften om högre lön eller goda framtidsutsikter.
Kontrastera det genomsnittliga företagets förmåga att motivera sina anställda med den energi som samma anställda på sin fritid ägnar sig åt att spela spel. Den tid när spel var något förbehållet barn och ungdomar är sedan länge förbi. Miljontals vuxna män och kvinnor ägnar många timmar åt allt från datorspel till sällskapsspel, eller pokerkvällar runt köksbordet eller på kasinot.
Orsaken till det engagerade spelandet är väl kartlagt. Människor spelar inte främst för att vinna poäng, priser eller prestige, utan för att själva spelprocessen är engagerande. Datorspelsindustrin omsätter mångmiljardbelopp, och spelutvecklarens främsta målsättning är att fängsla sina användare. Det beror inte på att de är godhjärtade och roliga, utan för att det helt enkelt inte finns en marknad för oengagerande spel.*1*
Verksamheter som förmår skapa motsvarande engagemang hos sina användare och anställda har väsentligt bättre förutsättningar för långsiktig och varaktig framgång. ”In simple terms a brain enjoying itself is functioning more efficiently” (Rose, Colin och Malcolm J. Nicholl. Accelerated Learning for the 21st Century. 1998, s. 30.).
-----
Vänligen,
/Peter
Väldigt intressant att höra vad du har att säga.
Marc Prensky resonemang bygger på ett försanthållande som jag finner lite störande: att vi i grunden inte vill lära oss. Det krävs ett artificiellt instrument utifrån för att en lärprocess skall starta.
Jag antar nämligen att du vänder dig mot min avståndstagande från roligheten i spel. Roligt som i lustfyllt och ha-ha-ha-kul är att begränsa sig enligt min mening. Ett spel kan t ex var djupt orättvist och upprörande och ändå ge effekten att man levererat en upplevelse som startar en läroprocess.
Fast nu skuggboxas jag eftersom du inte ids träda fram ur mörkret.
Ola
Jag går rakt på sak. Tre saker faktiskt.
1. Det var dumt av mig att skriva att jag inte håller med dig utan att samtidigt avslöja vad det är jag kritiserar. Jag lovar att åtgärda detta å det snaraste. Ge mig ett par dagar, är du snäll.
2. Du kan sluta skuggboxas, för jag står inte där du tror.
3. Strunta i Prensky. Han är en referens, ett sätt att hålla plagiatpolisen borta, men inte en del av det egentliga resonemanget. Tycker du att min textsnutt ovan bygger på antagandet att människor i grunden inte vill lära sig; att det krävs ett ingripande utifrån för att en lärprocess skall starta?
Vårkramar från
/Peter
Aha -- du väljer attspela svåråtkomlig!
Nej Peter du säger inte det. Du säger att engagemanget kan bli ett problem ibland vilket är jättesant. Du säger också att spel är i sig engagerande för att de måste vara det för att vara spel, vilket också är helt sant.
Min Prensky kommentar var nog mer ett halvbra sätt för mig själv att visa att jag faktiskt kan vara kritisk utan att veta vad jag pratar om. ;)
Är inte den mer eller mindre direkta länk mellan spel - upplevelse - inlärning som ni tycks förutsätta ganska problematisk?
Hur ställer ni er t ex till spelforskare som Yee (2006) och mer generella medieforskare som Andrejevic (2002) som menar att den största och utan konkurrens viktigaste inlärningsfuntionen hos datorspel är att de lär folk att bli bättre på att spela datorspel?
Nu sysslar ju ni med spel i mycket bredare mening, men _finns_ det inte en risk att "spelet" tar över inlärningsprocessen - d v s om man utvecklar ett spel för att motivera sin personal eller för att marknadsföra sin grej så kanske folk främst blir intresserade av spelet utan att bli mer motiverade att jobba eller köpa grejen?
undrar
Henrik
Förresten - sa inte du (Ola) i föregående post att när du kollar in ett nytt Webspel med marknadsföringssyfte så skiter du i vad det marknadsför utan snöar in på systemet istället? Är inte det ett typiskt exempel på att spelet tar över - marknadsföringsaspekten har ju tydligen helt misslyckats på dej?
Henrik skrev "utan konkurrens viktigaste inlärningsfunktionen hos datorspel är att de lär folk att bli bättre på att spela datorspel?"
Datorspel ja.
Läs mitt inlägg om transfer och problemen med att automatiskt (som i Matrix) föra över information.
Allt hänger på i hur hög grad man kan applicera en erfarenhet som man lärt sig i en simulerad miljö och föra över den till en verklig.
Därför är kan jag säga: "datorspel ja".
Ola
Och varför skulle andra spel vara immuna mot denna tendens?
ARGs lär folk att bli bättre på att spela ARGs.
Brädspel lär folk att bli bättre på att spela brädspel.
Etc.
Varför riskerar spelet att ta över just i dataspel men inte i andra spel? Det får du nog ta och förklara.
Det har med görandet att göra. Låt oss säga att jag gör ett litet spel som går ut på att så snabbt som möjligt spika i en spik i en bräda. Du och jag har varsin bräda, varsin spik och en hammare. Spelade vi det spelet tillräckligt mycket skulle vi till slut också, utan tvekan bli bra på att spika. I detta fallet så finns det en så tydlig koppling mellan spelaktiviteten och den verkliga sysslan att något transfer inte behövs.
Det samma gäller t ex rollspel där du lär dig att konversera på engelska. I båda fallen så är spelandets aktivetet synonymt med det du skall lära dig.
I datorspelssimuleringar, och som du mycket riktigt påpekar, andra spel (brädspel eller t ex kortspel) där du gör en abstraktion av verkligheten så är det viktigt att förstå vad som leder till lärande. Datorspel har pga sin digitala natur, inkapslad i en skärm i ett apstrakt universum, svårare att härbärgera lärande än andra mer, levande spelformer i min mening (läs:min åsikt). Datorn medför dock andra fördelar (massiva deltagarantal, databaser,hidden information etc) som måste tas i beaktning om man väljer den som medium.
Min korta analys av både Yee (2006)och Andrejevic (2002) är att de analyserat spel som aldrig någonsin utgett sig för att vara lärande (MMORPGS i Yees fall och Reality TV i Andrejevic). Det är inte samma sak som att säga att pedagogiska spel inte kan vara lärande.
Spelmediumet, ARG, datorspel, brädspel eller rollspel medför alltid vissa begränsningar i den spelaktivitet som man kan skapa. Det är bara vår egen kreativitet som sätter gränserna för vilken spelaktivitet som spelmediet tillåter.
Risken med att spel tar över inlärningsprocessen kan vara stor om man tror att spel är den enda källan till inlärning. Spel är inte att betrakta som lärare - snarare som läromedel.
---
Till din andra kommentar om marknadsföring och system.
Jag betraktar marknadsförande spel i första hand som speldesigner och lärare i speldesign. Spelen är (förhoppningsvis) riktade till en målgrupp som är villiga att svälja dem okritisk som det tidsfördriv de faktiskt är. Mina betraktelser är näppeligen något bevis för teorin om att spel är bortkastade som metod för marknadsföring.
svara
Ola
Okej, grabbar. Jag antar att det är Nick Yee ni båda hänvisar till. Men kan ni vara lite mer specifika om vilken publikation det är ni talar om? Tackar.
Skicka en kommentar