Förra fredagen avslutades med ännu ett externt uppdrag. Denna gång bar det av till teknikinformation och e-learningföretaget infotiv. Jag höll ett föredrag om spel och lärande och avslutade med en workshop. Infotiv visade prov på såväl skarpsinne som tänkande både i och utanför lådan. Förutom att jag inte han få i mig min lunchen innan jag började orera så kändes det som det fungerade bra.
Det mesta av det stundom oerhört komplexa och kanske röriga föredraget omfattade det som kallas transer. Med transfer avser man möjligheten att tillgodogöra sig kunskaper i en kontext som man erhållit i en helt annan. I sammanhanget spel så avser det t ex huruvida du kan tillgodogöra dig kunskaperna från ett hamra-i-spiken-spel där du i princip bara trycker lite på musknappen och siktar med musens rörelser mot en pixeluppbyggd dyckert, när du verklig står i kojan med hammaren i högsta hugg. Exemplet är hårddraget men visar bra hur det går en gräns när ett spel eller en simulering inte fungerar och när den fungerar.
- Medieprogression. Det vill säga ju mer avancerade medium vi använder desto bättre är det. 3D animationer är bättre än 2D. Färg bättre än svartvitt osv.
- Multimodalitet. Tal, blandat med animation och rörelse är bättre en t ex bara text.
- Interaktivitet. Interaktivetet är bättre än… ja vadå. Interaktivitet är ett komplext begrepp och det är svårt att se vad som inte är interkativt. En bok är t ex interaktiv eftersom du kan bläddra i den…
- Omslutenhet (immersion). Är man helt omsluten av upplevelsen så sägs fantastiskt pedagogiskt resultat kunna uppnås.
- Naturtrogenhet. Ju mer likt verkligheten det är desto bättre är det.
Alla dessa argument tillsammans konstituerar, enligt Linderoth, myten om den interaktiva illusionen. Illusionen om att det man faktiskt ägnade sig åt i spelet eller simuleringen var så verkligt att det nästintill motsvarade att göra det i verkligheten. Därigenom uppnår spelaren ”learning by doing” (lärning genom gärning) nästan automatiskt. Linderoth påpekar att det är samma argument som faktiskt används av motståndare till datorspel: att datorspelens illusoriska kvalitéer förvandlar barn (och vuxna) till galna våldsverkare.
Linderoth sticker hål på bubblan med sina empiriska studier i ryggen. Han konstaterar att spelare tenderar att fokusera på spelets underliggande system och regler och inte se till temat om det inte krävs av reglerna. Det välpolerade yttre är med andra ord pengar i sjön ur spelarens perspektiv – åtminstone ur ett lärande perspektiv.
I min värld så borde detta tas i beaktning av många som sysslar med serious games, lärande spel och e-learing. Du uppnår resultat genom att skapa system som i sin tur föder aktivitet och därmed lärande. Inte genom ett bländverk av naturtrogna 3D-animeringar immersiva ljudslingor. Alla utbildningsföretag har någon gång hävdat att de ägnar sig åt ”learning by doing”. Stanna nu upp och tänk efter vad detta ”doing” verkligen är.
2 kommentarer:
Tack för en kalasbra förelasning! Både informativ och underhållande - jag tror du motbevisade dig själv angående att man inte lär sig mer bara för att man har kul samtidigt för det känns som jag gjorde det...lärde mig alltså. Tur att det inte var en kurs i att skriva lättfattligt för det klarar jag bevisligen inte av.
Vi har redan haft nytta av insikten i att undvika "the uncanny valley" i ett projekt. Inte för att vi var i närheten av en "spöklik" realism men nu blir det streckgubbar eller Wii Sports-likande gestalter istället. Ha det! /dB
Tack David. Ditt budskap är klart nog för min enkla hjärna.
Du är inte alls dålig på skriva lättfattligt. Du borde kanske börja jobba med text - kanske teknikinformatör? ;)
Skicka en kommentar